om ni orkar och har lust så läs gärna de här!
Tänkte berätta om vad jag har gått igenom dom två senaste åren! Under hela min barndom har jag haft föräldrar som har varit tillsammans, vi gjorde mycket tillsammans och hade de väldigt roligt som man liksom kan ha. Jag kände mig verkligen trygg och hade ett liv som va perfekt för mig. Sen så skulle man börja sexan i en helt annan skola så blev de ju en helt annan sak, typ 60 olika nya människor som man skulle gå med och allt blev bara förvirrande, jag fick ju också en häst så allt va ju tjohejt liksom. Men jag va väl lilla jag som vanligt, och jag fick väl en plats i klassen som en weard tjej. Efter några månader så kände jag en slags spänning hemma o de kändes oroligt. Jag blev mer osäker med mina vänner och kände att jag ville bara gå under jorden av en sån lite sak... under sommaren till 7:an så kändes allt bara jobbigt, de va inte som förut. Sen på hösten så berättade mamma och pappa att dom skulle skilja sig, de kändes verkligen inte okej, men efter all spänning hemma så kändes de skönt! De va som om en stor sten hade släppt från hjärtat.
Mamma och pappa satt o pratade ofta med mig och frågade va jag tyckte va okej och jag och Alma fick som hjälpa till o bestämma hur saker skulle vara, vem som skulle flytta osv. Allt gick som så bra för att vara en skilsmässa. Mamma flyttade till en lägenhet i Järpen så de va typ bara 1 km från pappa. Men jag hade sånt himla dåligt självförtroende hela sjuan, allt va så jobbigt och när vi skulle vara flera st så kändes de som om jag inte platsade in och så fort jag sa något fel så kändes de som om att jag blev hatad fast dom andra brydde väl sig inte så mycket om de. Men varje dag när jag skulle till skolan så visste jag aldrig vad jag skulle ha på mig, jag kände mig obekväm i allt, ville till stan och köpa nytt hela tiden för inget i min garderob gillade jag för jag kände mig så ful i allt. Så fort jag vaknade så fick jag som ont i magen för att gå till skolan. Mamma och pappa hade som gräl och sånt också så jag fick ont i magen som hela tiden för de, fick sammanbrott och bara grinade för typ ingenting. Va alltid trött och tyckte nästan inget va kul. När kompisar fick komplimanger så tänkte jag alltid: men jag då?
Jag fick till o med gå å prata med skolsköterskan för mina magproblem och allt annat skit. Men de va en himla lättnad, för jag fick ur mig allt!
Men jag hade fortfarande problem med mitt självförtroende! Tyckte alltid att jag blev som utelämmnad när andra pratade med mina kompisar och inte pratade med mig, kände mig alltid ful och gick till toan på skolan och kollade mig i spegeln. Plattade alltid håret så de va spikrakt. Kände mig bekväm i ett par kläder ungefär i 1 vecka sen så ville jag ha nytt och de va inte alls kul! Min lilla syster sökte som alltid kontakt med mig för hon kände sig inge trygg för allt va så oroligt. Trodde inte att jag skulle klara skolan då. Och de va jobbigt att vara med kompisarna. Ville alltid vara i centrum för annars kände jag mig inte välbehövd eller hur man ska säga. Skulle alltid vara med och när jag fick veta att mina kompisar hade gjort något utan mig så fick jag världens klump i magen.

Men sen under sommaren till 8:an så blev jag som en helt annan person. Jag vågade vara öppen.
Jag pratade med mamma och pappa mer och dom försökte hjälpa mig och jag kunde ha som vilka kläder som helst men kände mig endå bekväm! Jag va mer med kompisarna och behöver inte alltid vara i centrum som förut. När kompisarna får komplimanger nu så tänker jag alltid: Men gud vad kul att dom också ser vilken härlig kompis man har :'D Jag blir glad för deras skull. Och under sommaren så har jag ju flyttat ner till ett hus som är så himla skönt så jag har lämnat mitt förflutna i lägenheten (hatar lägenheten -.-) Känner mig mer trygg och har jobbat upp mitt självförtroende jätte mycket så jag känner att de inte alltid är jobbigt på skolan, behöver inte alltid platta håret, hare mer ruffsigt/lockigt nu för jag tänker att äkta vänner gillar mig för den jag är och jag behöver inte se bäst ut!
jag vågar också utmana mig själv mer nu för att göra saker, köpa annorlunda kläder och göra lite crazy saker ibland ;') Jag har också mer ork och när jag väl känner att jag är trött så stannar jag hemma och tare lugnt utan att vara orolig att jag missar något!

Så de va mitt långa brev om mina värsta år!
Och om ni mår dåligt så tycker jag verkligen att ni ska prata med någon för de hjälpte mig jätte mycket! Än vad de gäller om. Om de är värsta lilla grejen så prata med någon endån! Det hjälper! de kan va en kompis, någon på bup, skolsköterskan eller någon släkting!

men hoppas att ni har orkat läsa de här :P Heh!